Skikkelig stoked!

 

 

Det är hantverksvecka på lotasseskolan och jag och Hannapajen har hamnat på tenntråd/kaffepåsar. Än en gång har jag visat mig vara ett produktionstekniskt underverk medan pajen tar det hela lite mer med ro.

 

 

Måndag i Lotassen, här kommer lite bilder från de senaste två månaderna:

 

Runt omkring mig pågår i detta nu en het diskussion om varför klätterskor luktar så illa.
Värre än torrfisk.
Jag lyssnar intresserat.
Sällskapet kom nyss fram till att det är för att man är så fruktansvärt rädd att falla att man får precis-innan-man-dör-svett. Japp det var kvällens diskussion det.

Men nu spolar vi tillbaka bandet lite för eg skall fortelle docker om dagen som var idag.
I morse vaknade jag i super-arla morgonstund ett trångt tält i Djupfjorden av att väckarklockan tjöt. 05.00, norsk vintertid tror jag, har aldrig varit bra på det där med tidszoner. Hur det nu var med den saken, anledningen till det abrupta slutet på den underbara glömskans sömn var att jag under ett svagt ögonblick igår gick med på att genomföra en såkallad alpine start, det vill säga påbörja att sin fjälltur i mörker för att kunna avnjuta dagsljus lite högre upp. Eftersom det var min första alpine start gjorde jag nybörjarmisstaget att ta min lilla pannlampa. Jag famlade efter stigen som en bäver i blindo och efter cirkus en halv kilometer föll jag som en kägla på en osynlig sten. Och sen satt jag där med en stukad fot, innan stigningen ens hade börjat och tänkte att shiiieet va pin, whatta loooser. Men det var som tur var inte värre än att jag med måttligt nedsatt balans kunde fortsätta. Det blev en jetefin tur.

 

Idag stog det Dugnad på schemat och vi förberedde oss skikkeligt för att bli synade i sömmarna och se om vi dög eller inte. Men när vi vaknade och kom ner till frukosten verkade de andra ha förberett sig på något helt annat. Som vanligt hade vi crashat i språkbarriären. Det är inte lätt att vara invandrare.

 

I alla fall så rörde det sig om något slags ideellt arbete och vi blev utskjutsade 10 pers till Örntindaksla med varsin såg i handen för att rydda opp en bra nedfart tills snön kommer. Och fjällbjörkarna rök en efter en med en jävla fart tills det såg ut som E4 ner från toppen. Då gick vi hem.

 

 

Apar efter instagram-taggen #throwbackthursday här på bloggis eftersom ni där hemma i datorsofforna säkert är förpillrat nyfikna på var vi kommer ifrån och hur vi kom hit.

 

Låt oss ta det från början. Vi föddes på det glada nittiotalet i den stad i södra mellansverige som går under öknamnet Plattsala. Det roligaste som finns i Plattsala med omnejd är att springa halvmaraton på Dagge H:s väg en blåsig höstdag samt att hasa runt Almunge golfbana på längdskidor (för internationella läsare: Langrenn/nordic skiing). Ungefär. Och det kanske kan vara svårt för er att förstå det, men efter ett tag kommer man till en gräns. När. Man. Vill. Ha. Något. Mer.

 

Typ lite berg. En kust med vågor på. Snösäkra vintrar. Etc etc etc etc.

 

Jag som sitter vid den tangentbordsformade pennan har flyttat lite hit och dit i öst-västlig riktning medan min partner in crime rör sig mer i längsled, nord till syd. Och så korsades våra vägar igen i somras i metropolen Älvsbyn där solen alltid skiner och Hanna sa Fan Klara, jag tror jag flyttar till Lofoten och efter ca 2 minuters betänketid svarade jag Fan Hanna, jag vill inte vara påträngande, men kan jag haka på eller?.

 

Och så drog vi hit några veckor senare och samlade på oss skidor och selar och en lång rad olika sorters pjäxor och hjälmar och sånt. Firre käkar vi varje dag och morgonbadar när andan faller på (ca 1 gång i livet).

 

Här är en bild från den gamla och för all del fina tiden i Plattsala.

 

 

Så var ännu en dag till ända i fiskparadiset Austvågöya. Vi har lärt oss om Förste Hjelp. Det jag intresserar mig mest för är egentligen Siste hjelp. Vad är det sista man bör göra för att hjälpa någon i nöd? Mm just det, inte ett lätt spörsmål!

 

En knop på det, och sedan säger jag godnatt.

 

Eg skal fortelle docker om dödshoppet. Det kommer förmodligen att bli en återkommande snackis här så tänkte dra ett intro på en gång. Dödshoppet påbörjades när de första snöflingorna siktades falla från oktoberhimlen och är helt enkelt ett sätt att testa gränser. Oftast tittar man mest på dödshoppet, men ibland blir man utvald att testa det.
Jag slänger in en fräsig bild också, taget innan vi testade dödshoppet. Som ni ser är det redan flera decimeter högt. Det känns skönt att vi har förstahjälpen i skolan hela veckan, för här kan det fan gå illa.

 

Idag har vi blivit med blogg, efter allmänhetens våldsamma påtryckningar. Förvänta er feta bilder och kexiga texter från vårt superawesomea liv i Lofoten.