Skikkelig stoked!

Yo ho

 

Kom akkurat tillbaka till foten efter en liten flykt hem till puderlandet Svedala och den årliga telemarksgatheringen i Fjätervålen. Det var smutt, i Sverige fanns det powpow till skillnad från här (......) så jag har pumpat knäböj konstant i tre dagar gött gött GÖTT.

 

Men tillbaka till nuet:

 

Igår hade min vapendragare en arbetsintervju (serious business) i det välkäda fiskeväret Henningsvaer. Jag tror hon ska rensa fisk eller nåt (obs skämt). Snäll och trevlig som jag är ställde jag upp som cykelsällskap och 40 minuter innan middag drog vi iväg i alldeles för mycket kläder (hon) slash alldeles för lite kläder (jag) och började cykla. Det tog 1 h 20 min. Fast Hanna hävdade bestämt att vår väninna Vanja hade sagt en halvtimme. jaja. Hanna drog på intervju och jag satte mig på Mix och drack kaffe. Timmarna gick och mörkret lade sig. Efter drygt en timme hände flera saker:

1. Hanna var klar

2. Kaffen var slut

3. Vi upptäckte att vi inte hade lampor med oss

4. Vi hade missat bussen

 

Vad gör man? Fast i Hänkan utan lysen och såklart inget jävla nordlys ens, som kan lysa upp asfalten. Vi ringde hem och krängde skjuts.

 

Ska från och med nu börja planera saker

Trots att det bara är januari och det är en hel förhoppningsvis pudderinsvept vintersäsong innan vi slutar i skolan så har allt fler elever här på Hogwarts skola för fjällfånerier och fotofanatiker börjat prata om något de kallar framtiden. 

Framtiden. Ja, bara smaka på det ordet era små kantareller. 

Det är ju dags nu. Dags att tänka över sig sig själv, ta tag i sitt liv, stadga sig och göra karriär. Omsatt rent praktiskt vill detta säga: söka jobb som typ nattreceptionist på nåt shady ställe i säg Henningsvaer, skaffa en obesiktigad campingvan att parkera hyresfritt i Djupfjorden, dra en tur till typ Sverige och plocka på sig konserver för att trygga överlevnaden under de hårda sommarmånaderna. 

När folk började prata så här blev jag orolig. Är det verkligen redan nu jag måste göra det här? Är jag redo att stadga mig på det här sättet? Skaffa van, jobb och vänner, herregud! Jag insåg att jag var på väg in i en livskris. 

Eftersom jag är medfött driftig och duglig beslöt jag mig för att ta tag i detta genast och anmälde mig till en 6 dagar lång inspirationskurs. Nu har jag gått fyra av dem och är så inspirerad att jag inte kan sova om nätterna. Jag har mest lärt mig att här i Lofoten det är lönsamt att göra business med rika ryssar. Otaliga historier visar att det är det som gäller. Man måste visserligen ha en idé och vara kreativ och innovativ och helst ha sociala antenner också. Men det kirrar jag, jag är inte rädd att gå min egen väg. Till exempel var jag den enda som gjorde en banan när vi gjorde galgar i träslöjden i fyran, alla andra gjorde måsar. Det kan ni minsann dela med alla era bekanta på facebook. Särskilt rika ryssar. 

 

Back on track i K-town och vädret är dödsvackert. Jag skojar inte; kallt och klart med stor sol och fantastiska soluppgångar och solnedgångar så att fastlandskusten lyses upp som vore det Narnia och himlen färgas rosa, lila och röd.

 

MEN

 

Det blir det inget skidföre av!!!!!!!! Vi sitter alltså hela kvällarna och håller tummarna för en sjuhelvetes storm. På dagarna går vi oftast upp för diverse fjäll med skidorna på ryggen och stegjärn på fötterna. Utan stegjärn kan man inte ens ta en joggingtur i elljusspåret eller inte ens gå till mataffären typ. Sedan åker vi ner i vad som framstår som en nypreparerad pist i vilket skidanlägg som helst.

 

MEN

 

Nu till saken. I förra veckan var vi på gåtur på nabotoppen till Svarttind, på Gimsöya. Och när vi nått toppen och stog och tog segerfoton etc. så pekade Ole Roger som sig bör ut diverse fjäll i fjärran. T.ex. "Ja, där har vi Norges nationalfjäll" och "Där borta ligger Bodö" och "Där borta på fastlandet har ni en jävla bra skidtopp" och "Där borta på den sidan var det en friåkningstävling (skoja, han sa förstås frikjöringskonkurranse) och så plötsligt sa han "Ja och där borta på fastlandet, bakom det där spetsiga fjället, där ligger Sverige".

 

"Sverige, frågade de andra, vad är det för något?"

 

"Det är ett annat land", svarade Ole Roger.

 

Och det hade han ju rätt i.

 

Yo kossor!

Jag är tillbaka i Foten för vårtermin som inleddes med att alla tolv KT-are blev utkörda från skolan, med en hälsning om att vi var välkomna tillbaka till middag dagen efter. Jag blev genast skikkelig SKIKKELIG stoked för nu äntligen skulle jag få testa min överlevnadsförmåga på riktigt. Fokkin ENSAM I MARKA, like a baowz. 

Packade säcken full och var till och med förbi Coop Prix för att inhandla extrabatterier till extralampan, så ingen kan komma och säga att jag inte var förberedd. Sedan gav jag mig av med en pirrande känsla i maggropen och en enda fråga i huvudet. Skulle jag överleva natten?

Jag vandrade på i käckt tempo ända tills jag kom upp på Örntindsaxla där jag beslöt att slå läger.Efter att ha vridit lite på den gröna presenningen jag hade med mig tog jag beslutet att det där med att bygga vindskydd nog inte är något för mig. Om man ligger nära marken så blåser väl vinden över en? Typ. 

Tände en liten brasa men tröttnade snabbt på att den behövde matas som en baby och lät den slockna. Just det där med eld har ju faktiskt aldrig varit min grej, men jag är ju bra på väldigt mycket annat, tänkte jag. Dessutom hade jag en termos fylld med varmvatten, så middagen skulle inte behöva spisas kall.Jag tog upp min påse fylld med ost och krossade potatischips och tömde förväntansfullt halva termosen i den. Detta skulle enligt instruktionen på ett övernaturligt vis förvandla ost och chips till potatisgratäng. Yeah baby. 

Kvällen blev lugn, solnedgång som övergick i fullmåne, stjärnor och norrsken. Det blev kallt och jag lyssnade uppmärksamt ut i natten efter vargar och mördare, men somnade och vaknade ouppäten klockan tio nästa morgon.

Packade ihop min enkla boning och drog på jakt. HIttade ett lätt offer i ett vindskydd på Varden men hade vid det laget helt tappat bort dödarinstinkten och traskade runt lite på sluttningen innan jag drog mig tillbaka mot civilisationen. Nu håller jag som bäst på att vänja vig vid människor igen. Inte helt lätt, men jag är fast besluten att klara det! 

Tjolaplopp

 

Näst sista dagen på juleferien, sitter och packar inför termin no 2: Nya fräscha kläder som återupptäckts i garderoben (inköpta ca 2008, alltså på modet igen YES), min gamla skateboard som oväntat återfanns ovanpå hjälmskåpet i garaget, samt alla mina fina julegaver TACK MAMMA, PAPPA och TOMTEN.

 

Har för i övrigt vänt helt på dygnet och somnar sällan innan 03, mardrömsscenario på nattåget imorgon helt klart. Inte bara Hannapajen som kommer vara däckad av jetlag alltså. Apropå det så vet jag inte om vi kommer att kunna driva den här bloggen tillsammans längre....vi har nämligen blivit fiender. Det fruktansvärda har skett.

 

Som alla vet så är det vi älskar mest i hela värden (efter skidåkning och sex) H-O-C-K-E-Y: HOCKEY, HOCKEY HOCKEY!!!!! Och sedan jag fick ett andra hem på andra sidan Atlanten har jag förutom att heja på Sverige i vått och torrt även börjat hålla på Vancouver Canucks. I det där NHL eller vad det heter. Och nu när pajen fått smak för kanadensare i allmänhet har hon också satt sig in i den nordamerikanska ligan. OCH HON HEJAR PÅ OTTAWA SENATORS!!!!!

 

Ni vet alla hur hockeyhulliganer beter sig. Trudvang - Are you ready?

 

Over and out

 

ps: Canucks, Canucks, Canuuuuucksssss!!!!