DEN HÄR BLOGGEN DRIVS I CAPS LOCK GENOM MÖRKERTIDEN I POLARTRAKTERNA. ETT ÅR OVAN POLCIRKELN DÄR VI TRÄNAS I SNÖ, HAV, FJÄLL, SAMT ALLMÄN ÖVERLEVNAD FÖR ATT FÖRBEREDAS INFÖR VÅR KOMMANDE 6 MÅNADER LÅNGA EXTREMEXPEDITION UT ÅT HELVETE FÖR ATT MED MÅTTBAND BEVISA ATT ISLAND LIGGER SÖDER OM POLCIRKELN.
We're stoked! SKIKKELIG SKIKKELIG STOKED!
Idag hade vi i K&T-klassen en övning som gick ut på att stå i en myr, ta sikte på en liten kulle cirkus 50 meter bort, sätta bindel för ögonen och försöka gå fram till kullen. Syftet med detta var att komma till insikt om hur omöjligt det är att gå åt rätt håll när man inte ser ett skit och således aldrig någonsin strunta i att dra fram kompassen när det är dimma i fjällen. Trots att jag såg mina klasskamrater en efter en börja ragla runt i miserabla cirklar på myren tänkte jag att inte kunde det väl vara så värst vanskligt? Gå rakt i 50 meter helt spiknykter har man ju ändå gjort förr. Jag drog kaxigt ner mössan över ögonen och marscherade käckt iväg. Jag gick faktiskt relativt rakt, drog kanske lite åt vänster. Ändå inträffade katastrofen. Efter ett trettiotal steg tog jag ett till. Hörde det välbekanta ljudet av bristande is och hann tänka ungefär så mycket som assåå shiiiiieet fään åsså innan jag låg i det CHOCKkalla vattnet. Förutom att man aldrignågonsinskastruntaiattdraframkompassennärdetärdimmaifjällen lärde jag mig även att aldrig gå blindbock över en myr i november.
Tjolahopp. Sitter och chillar på Trudde V på den kvadratmeter av nedervåningen där det av och till går att sno åt sig lite internet. Det var en hätsk diskussion om det här med nätet på skolan sådär i förra veckan. Den del av eleverna som är anhängare av exempelvis superprivata skypekonversationer och hockey i realtid skrek efter att få internet på rummen. Förslaget röstades dock ner eftersom det ansågs bidra till ett asocialt liv. Detta var alltså senaste nytt från elevrådet. För övrigt så börjar man få lite ekonomisk ångest häruppe. Jordens dyraste land utan inkomst är en ekvation som inte ens våra närmast överutvecklade hjärnor har lyckats få ihop ännu. Idéer än så länge har varit: 1. Sälja allt 2. Erbjuda ljusterapi till vintertrötta såhär i mörkertid genom att lysa dem i ögonen med ficklampa varje morgon. Men vi fortsätter att tänka och under tiden spatserar vi runt på diverse fjell.
I arla morgonstund i fredags drog vi österut och stannade inte förrän vi kom till metropolen Rombak, strax innan Gnarvik. Där väntade nämligen Nicko, aka Niklas från Älvsbyn, och hans fem kompisar på att få lite jentesällskap på deras långt innan planerade superdupertältglaciärpremiärSKIDTUUUUURRRRRR!!! Vi klämde in oss i bilen mellan isyxor och lavinsonder och körde så långt upp vi kunde komma på den glashala vägen. Kanske stannade vi och monterade lös en vägbom på vägen.
Vi lade basecamp med fyra tält och somnade innan klockan hade blivit åtta, skikkelig gira på morgondagens äventyr.
Morgondagen kom, och den var vacker.
Efter den mycket lyckade turen drog vi till Riksgränsen och bastade. Sedan erbjöd sig en av killarna att köra oss hem till foten igen dagen därpå, vilket vi tackade ja till. Och vips så fick vi dela dubbelsäng med denna fina fyr från Kiruna. Win win!
Det är hantverksvecka på lotasseskolan och jag och Hannapajen har hamnat på tenntråd/kaffepåsar. Än en gång har jag visat mig vara ett produktionstekniskt underverk medan pajen tar det hela lite mer med ro.
Jag är redo att öppna egen handicraftbutik. I bakgrunden syns pajen desperat tråckla med nylontråd (obs! skämt) (obs2! förlåt för dåligt skämt) Men hon är ju väldigt bra på många andra saker (obs! Inte skämt).
Runt omkring mig pågår i detta nu en het diskussion om varför klätterskor luktar så illa. Värre än torrfisk. Jag lyssnar intresserat. Sällskapet kom nyss fram till att det är för att man är så fruktansvärt rädd att falla att man får precis-innan-man-dör-svett. Japp det var kvällens diskussion det.
Men nu spolar vi tillbaka bandet lite för eg skall fortelle docker om dagen som var idag. I morse vaknade jag i super-arla morgonstund ett trångt tält i Djupfjorden av att väckarklockan tjöt. 05.00, norsk vintertid tror jag, har aldrig varit bra på det där med tidszoner. Hur det nu var med den saken, anledningen till det abrupta slutet på den underbara glömskans sömn var att jag under ett svagt ögonblick igår gick med på att genomföra en såkallad alpine start, det vill säga påbörja att sin fjälltur i mörker för att kunna avnjuta dagsljus lite högre upp. Eftersom det var min första alpine start gjorde jag nybörjarmisstaget att ta min lilla pannlampa. Jag famlade efter stigen som en bäver i blindo och efter cirkus en halv kilometer föll jag som en kägla på en osynlig sten. Och sen satt jag där med en stukad fot, innan stigningen ens hade börjat och tänkte att shiiieet va pin, whatta loooser. Men det var som tur var inte värre än att jag med måttligt nedsatt balans kunde fortsätta. Det blev en jetefin tur.
Idag stog det Dugnad på schemat och vi förberedde oss skikkeligt för att bli synade i sömmarna och se om vi dög eller inte. Men när vi vaknade och kom ner till frukosten verkade de andra ha förberett sig på något helt annat. Som vanligt hade vi crashat i språkbarriären. Det är inte lätt att vara invandrare.
I alla fall så rörde det sig om något slags ideellt arbete och vi blev utskjutsade 10 pers till Örntindaksla med varsin såg i handen för att rydda opp en bra nedfart tills snön kommer. Och fjällbjörkarna rök en efter en med en jävla fart tills det såg ut som E4 ner från toppen. Då gick vi hem.
Undertecknad utför vanligsågsmassaker. Finns på instagram (Hur mycket väger en hipster? Ett instagram!)
Annars är det inte mycket som händer. Klättrar som djur i innerhallen och det är på gränsen att fingrarna klarar att skriva på tangentbord efter det. Nej, nu blir det skidfilm! Livet.
sup losers. Sista dagen på livräddarveckan idag då. Vi har bland annat lärt oss hur man hindrar någon från att frysa ihjäl. Detta görs genom att "koppla ihop två sovsäckar och lägga sig tätt intill den nedkylde, utan några orena tankar". Vi antecknade och ska göra vårt bästa för att handla rätt i händelse av en nödsituation.
Igår var vi i hallen för att pina våra armar, där musklerna fortfarande liknar hälsenorna på en gråsparv. Där uppfann Klara en ny träningsform som vi spår kommer bli stor i framtiden. Vi kallar den YogaBelaying och är en metod som gör underverk för både kropp och själ. Vill ni ha mer information, skicka ett mail och betala samtidigt in 100NOK på vårt bankgiro.
Apar efter instagram-taggen #throwbackthursday här på bloggis eftersom ni där hemma i datorsofforna säkert är förpillrat nyfikna på var vi kommer ifrån och hur vi kom hit.
Låt oss ta det från början. Vi föddes på det glada nittiotalet i den stad i södra mellansverige som går under öknamnet Plattsala. Det roligaste som finns i Plattsala med omnejd är att springa halvmaraton på Dagge H:s väg en blåsig höstdag samt att hasa runt Almunge golfbana på längdskidor (för internationella läsare: Langrenn/nordic skiing). Ungefär. Och det kanske kan vara svårt för er att förstå det, men efter ett tag kommer man till en gräns. När. Man. Vill. Ha. Något. Mer.
Typ lite berg. En kust med vågor på. Snösäkra vintrar. Etc etc etc etc.
Jag som sitter vid den tangentbordsformade pennan har flyttat lite hit och dit i öst-västlig riktning medan min partner in crime rör sig mer i längsled, nord till syd. Och så korsades våra vägar igen i somras i metropolen Älvsbyn där solen alltid skiner och Hanna sa Fan Klara, jag tror jag flyttar till Lofoten och efter ca 2 minuters betänketid svarade jag Fan Hanna, jag vill inte vara påträngande, men kan jag haka på eller?.
Och så drog vi hit några veckor senare och samlade på oss skidor och selar och en lång rad olika sorters pjäxor och hjälmar och sånt. Firre käkar vi varje dag och morgonbadar när andan faller på (ca 1 gång i livet).
Här är en bild från den gamla och för all del fina tiden i Plattsala.
Fast just den här bilden är tagen på en skidresa i Åre...för vem tar bilder i sin egen hemstad? näe ingen.
Så var ännu en dag till ända i fiskparadiset Austvågöya. Vi har lärt oss om Förste Hjelp. Det jag intresserar mig mest för är egentligen Siste hjelp. Vad är det sista man bör göra för att hjälpa någon i nöd? Mm just det, inte ett lätt spörsmål!
Eg skal fortelle docker om dödshoppet. Det kommer förmodligen att bli en återkommande snackis här så tänkte dra ett intro på en gång. Dödshoppet påbörjades när de första snöflingorna siktades falla från oktoberhimlen och är helt enkelt ett sätt att testa gränser. Oftast tittar man mest på dödshoppet, men ibland blir man utvald att testa det. Jag slänger in en fräsig bild också, taget innan vi testade dödshoppet. Som ni ser är det redan flera decimeter högt. Det känns skönt att vi har förstahjälpen i skolan hela veckan, för här kan det fan gå illa.
Idag har vi blivit med blogg, efter allmänhetens våldsamma påtryckningar. Förvänta er feta bilder och kexiga texter från vårt superawesomea liv i Lofoten.
