Skikkelig stoked!

Det var så att i förrgår var det en stor rot som jag inte såg. Så jag trynade. Rätt på fjeset. :(

I början gjorde det inte ont någonstans men direkt efteråt kände jag mig lite obehaglig till mods så antagligen skadades huvudet allvarligt. Jag övervakade mig själv noga hela kvällen för tecken på att hjärnan höll på att svullna men kände varken yrsel, ilska eller ökande lust att slåss, i alla fall inte mer än vanligt. 

När jag vaknade morgonen efter överaskades jag emellertid av oförmåga att smärtfritt röra nacke öch armar. Robotgång hela dagen. Det var ändå kasst väder så det gjorde inte så mycket. Tvärtom, det nya handikappet gjorde att jag enkelt lyckades tala mig ur att bära juicepaket på jobbet. Överdrev bara robotrörelserna lite samtidigt som jag sade med mekanisk röst: Kan-inte-lyfta-juice. Fast på franska. 

Idag har jag påbörjat rehabiliteringen. Plogat från toppen och ner, sen tröttnade jag och gick hem. D däremot stannade på berget och skickade just ett stokat meddelande om att han fått "first tracks på crème b*". Not bad.

Ikväll ska jag till Briancon om kolla på hockey. H-O-C-K-E-Y hockey hockey hockey. 

 

 

 

 

 

 

*Crème brulée, inte så bra alltså utan dåligt, asdrygt

 

 

 

En bekant som jobbar i restaurangbranchen brukar av och till unna sig några karameller från jobbets godisburk ämnad för konferensgäster, som en förmån i en stressig vardag liksom. Då hans chef uppagade att innehållet i gotteburken mystiskt minskade i ett rasande tempo lade hon ihop två och två och satte sedan upp den tillrättavisande lappen "Ikke for ansatte, slutte å spise!" Senare på dagen satte min bekant upp sin egen lapp, ovanpå chefens. Därav rubriken.

 

Ellers då. Jag har börjat spela munspel, råkade vara en naturbegåvning, tänka sig. Klarade att jamma fram Idas sommarvisa efter bara ett par timmar. Jobbar som en åsna, imorn ska jag guida en fjälltur med 16 internationella män från Statoil. Landet Norge ass. Försöker fantisera fram lite fakta så att det inte blir pinsamt. Hoppas att jag inte behöver kunna namn på fåglar typ. En gång i juni var det en turist som glatt pekade på ett fult litet flygfä och spurte vad den lilla pippin kunde tänkas heta. "Jo det där är en brunmes", svarade jag självsäkert och för att verka extra trovärdig lutade jag mig fram, kisade mot fuggeln och tillade att en hona är det bestämt, det ser man på den spräckliga fjäderdräkten på bröstet. "Åh" sa turisten och lät imponerad. Inombords log jag ondskefullt åt hur jag lyckats förvilla den oskyldiga kvinnan. 

 

#Tjo

 

 

 

Yo ho

 

Kom akkurat tillbaka till foten efter en liten flykt hem till puderlandet Svedala och den årliga telemarksgatheringen i Fjätervålen. Det var smutt, i Sverige fanns det powpow till skillnad från här (......) så jag har pumpat knäböj konstant i tre dagar gött gött GÖTT.

 

Men tillbaka till nuet:

 

Igår hade min vapendragare en arbetsintervju (serious business) i det välkäda fiskeväret Henningsvaer. Jag tror hon ska rensa fisk eller nåt (obs skämt). Snäll och trevlig som jag är ställde jag upp som cykelsällskap och 40 minuter innan middag drog vi iväg i alldeles för mycket kläder (hon) slash alldeles för lite kläder (jag) och började cykla. Det tog 1 h 20 min. Fast Hanna hävdade bestämt att vår väninna Vanja hade sagt en halvtimme. jaja. Hanna drog på intervju och jag satte mig på Mix och drack kaffe. Timmarna gick och mörkret lade sig. Efter drygt en timme hände flera saker:

1. Hanna var klar

2. Kaffen var slut

3. Vi upptäckte att vi inte hade lampor med oss

4. Vi hade missat bussen

 

Vad gör man? Fast i Hänkan utan lysen och såklart inget jävla nordlys ens, som kan lysa upp asfalten. Vi ringde hem och krängde skjuts.

 

Ska från och med nu börja planera saker

Trots att det bara är januari och det är en hel förhoppningsvis pudderinsvept vintersäsong innan vi slutar i skolan så har allt fler elever här på Hogwarts skola för fjällfånerier och fotofanatiker börjat prata om något de kallar framtiden. 

Framtiden. Ja, bara smaka på det ordet era små kantareller. 

Det är ju dags nu. Dags att tänka över sig sig själv, ta tag i sitt liv, stadga sig och göra karriär. Omsatt rent praktiskt vill detta säga: söka jobb som typ nattreceptionist på nåt shady ställe i säg Henningsvaer, skaffa en obesiktigad campingvan att parkera hyresfritt i Djupfjorden, dra en tur till typ Sverige och plocka på sig konserver för att trygga överlevnaden under de hårda sommarmånaderna. 

När folk började prata så här blev jag orolig. Är det verkligen redan nu jag måste göra det här? Är jag redo att stadga mig på det här sättet? Skaffa van, jobb och vänner, herregud! Jag insåg att jag var på väg in i en livskris. 

Eftersom jag är medfött driftig och duglig beslöt jag mig för att ta tag i detta genast och anmälde mig till en 6 dagar lång inspirationskurs. Nu har jag gått fyra av dem och är så inspirerad att jag inte kan sova om nätterna. Jag har mest lärt mig att här i Lofoten det är lönsamt att göra business med rika ryssar. Otaliga historier visar att det är det som gäller. Man måste visserligen ha en idé och vara kreativ och innovativ och helst ha sociala antenner också. Men det kirrar jag, jag är inte rädd att gå min egen väg. Till exempel var jag den enda som gjorde en banan när vi gjorde galgar i träslöjden i fyran, alla andra gjorde måsar. Det kan ni minsann dela med alla era bekanta på facebook. Särskilt rika ryssar. 

 

Back on track i K-town och vädret är dödsvackert. Jag skojar inte; kallt och klart med stor sol och fantastiska soluppgångar och solnedgångar så att fastlandskusten lyses upp som vore det Narnia och himlen färgas rosa, lila och röd.

 

MEN

 

Det blir det inget skidföre av!!!!!!!! Vi sitter alltså hela kvällarna och håller tummarna för en sjuhelvetes storm. På dagarna går vi oftast upp för diverse fjäll med skidorna på ryggen och stegjärn på fötterna. Utan stegjärn kan man inte ens ta en joggingtur i elljusspåret eller inte ens gå till mataffären typ. Sedan åker vi ner i vad som framstår som en nypreparerad pist i vilket skidanlägg som helst.

 

MEN

 

Nu till saken. I förra veckan var vi på gåtur på nabotoppen till Svarttind, på Gimsöya. Och när vi nått toppen och stog och tog segerfoton etc. så pekade Ole Roger som sig bör ut diverse fjäll i fjärran. T.ex. "Ja, där har vi Norges nationalfjäll" och "Där borta ligger Bodö" och "Där borta på fastlandet har ni en jävla bra skidtopp" och "Där borta på den sidan var det en friåkningstävling (skoja, han sa förstås frikjöringskonkurranse) och så plötsligt sa han "Ja och där borta på fastlandet, bakom det där spetsiga fjället, där ligger Sverige".

 

"Sverige, frågade de andra, vad är det för något?"

 

"Det är ett annat land", svarade Ole Roger.

 

Och det hade han ju rätt i.

 

Yo kossor!

Jag är tillbaka i Foten för vårtermin som inleddes med att alla tolv KT-are blev utkörda från skolan, med en hälsning om att vi var välkomna tillbaka till middag dagen efter. Jag blev genast skikkelig SKIKKELIG stoked för nu äntligen skulle jag få testa min överlevnadsförmåga på riktigt. Fokkin ENSAM I MARKA, like a baowz. 

Packade säcken full och var till och med förbi Coop Prix för att inhandla extrabatterier till extralampan, så ingen kan komma och säga att jag inte var förberedd. Sedan gav jag mig av med en pirrande känsla i maggropen och en enda fråga i huvudet. Skulle jag överleva natten?

Jag vandrade på i käckt tempo ända tills jag kom upp på Örntindsaxla där jag beslöt att slå läger.Efter att ha vridit lite på den gröna presenningen jag hade med mig tog jag beslutet att det där med att bygga vindskydd nog inte är något för mig. Om man ligger nära marken så blåser väl vinden över en? Typ. 

Tände en liten brasa men tröttnade snabbt på att den behövde matas som en baby och lät den slockna. Just det där med eld har ju faktiskt aldrig varit min grej, men jag är ju bra på väldigt mycket annat, tänkte jag. Dessutom hade jag en termos fylld med varmvatten, så middagen skulle inte behöva spisas kall.Jag tog upp min påse fylld med ost och krossade potatischips och tömde förväntansfullt halva termosen i den. Detta skulle enligt instruktionen på ett övernaturligt vis förvandla ost och chips till potatisgratäng. Yeah baby. 

Kvällen blev lugn, solnedgång som övergick i fullmåne, stjärnor och norrsken. Det blev kallt och jag lyssnade uppmärksamt ut i natten efter vargar och mördare, men somnade och vaknade ouppäten klockan tio nästa morgon.

Packade ihop min enkla boning och drog på jakt. HIttade ett lätt offer i ett vindskydd på Varden men hade vid det laget helt tappat bort dödarinstinkten och traskade runt lite på sluttningen innan jag drog mig tillbaka mot civilisationen. Nu håller jag som bäst på att vänja vig vid människor igen. Inte helt lätt, men jag är fast besluten att klara det! 

Tjolaplopp

 

Näst sista dagen på juleferien, sitter och packar inför termin no 2: Nya fräscha kläder som återupptäckts i garderoben (inköpta ca 2008, alltså på modet igen YES), min gamla skateboard som oväntat återfanns ovanpå hjälmskåpet i garaget, samt alla mina fina julegaver TACK MAMMA, PAPPA och TOMTEN.

 

Har för i övrigt vänt helt på dygnet och somnar sällan innan 03, mardrömsscenario på nattåget imorgon helt klart. Inte bara Hannapajen som kommer vara däckad av jetlag alltså. Apropå det så vet jag inte om vi kommer att kunna driva den här bloggen tillsammans längre....vi har nämligen blivit fiender. Det fruktansvärda har skett.

 

Som alla vet så är det vi älskar mest i hela värden (efter skidåkning och sex) H-O-C-K-E-Y: HOCKEY, HOCKEY HOCKEY!!!!! Och sedan jag fick ett andra hem på andra sidan Atlanten har jag förutom att heja på Sverige i vått och torrt även börjat hålla på Vancouver Canucks. I det där NHL eller vad det heter. Och nu när pajen fått smak för kanadensare i allmänhet har hon också satt sig in i den nordamerikanska ligan. OCH HON HEJAR PÅ OTTAWA SENATORS!!!!!

 

Ni vet alla hur hockeyhulliganer beter sig. Trudvang - Are you ready?

 

Over and out

 

ps: Canucks, Canucks, Canuuuuucksssss!!!!

 

 

Yo yo mofo's,

 

hemma i Plattsala för första gången på väldigt länge, efter en fet termin på Foten och en puderfylld vecka i det pudriga puderpuffsparadiset Sogndal. Och herregud vilken fantastisk skidåkning!

 

Eller så var det den varmaste vintern på 40 år i hela Norge och det regnade mest... Men fick några fina och blöta dagar på ski med sticky snö och kramp i låren i alla fall. Även besök på norra Europas största klättervägg och brakbygdefest med Thea af Brea på ett hotell i Gaupne. En trevlig uke helt enkelt och nu sitter jag hemma, post 14 h bilkörning hem, på min egen stora mjuka säng i ett hav av ELLE och försöker komma ihåg hur man plattar håret inför nyår imorgon. Hur ska det gå? #dirtygirlproblems #beanieonnewyearseve ???

 

Sista dagen på skolan i år för mig. Tillbaka i foten en vecka in i januari, lagom till vårtermin och första soluppgång. Har hunnit med en skidtur på Varden som faktiskt blev rätt fet trots lite isigt före och vindbyar som gjorde att jag förmodligen satte världsrekord i misslyckad avtagning av hudar. Som Klarizza sa; man vill ju inte ha fellar i fjezet. Ikväll är sista jobbnatten, wohoo och sen blir det till att gitta på julferie. Med tanke på att Trudvang har spårat ur till mysrum där folk bygger kartongborgar i rummen och delar säng hur som helst, för att inte tala om allt garn som sitter som spindelnät i hela våningen känns det lite trist att dra, men gjorde i alla fall en hejdundrande avslutning igår som stol tärna i Luciatåget som förgyllde/förstörde morgonen för åttio pers. En sick edit därifrån dyker nog upp inom en snar framtid då vi självklart tog oss tid att bygga GoPro-fäste på Luciakronan. 

Eventuella updates från julferien kommer från min sida förmodligen mest att innehålla information om alla flyg/tåg/bussar jag missat, man pallar ju inte kolla tider och sånt innan liksom. Klarizza däremot kommer att hänga i pudderparadiset Sogndal där hon kommer att slänga sig med uttryck som kaaaaa tiiiid kjemmmeeer dickaaaaah?? och liknande, samt förmodligen gå lös bland the locals både på fjellet och på dansgolvet. 

tjolapop

 

 

En vanlig måndagskväll i K-town:

 

15.30 - middag

17.00 - kläcker idén att vi borde isklättra i ett fruset vattenfall vi såg igår

18.00 - fyra äventyrare står klara för avmarsh utanför Trudvang, med randonéeskidor och hudar på och sele, hjälm, isyxa, megapannlampa, gopro, foccacia och rödvin (skämt! vi lever rent vi) i säcken.

19.30 - framme vi foten av vattenfallet. Lägger igen skidorna och börjar pulsa uppåt

20.00 - finner ett basecamp, gör två standplasser och börjar fira ned varandra för att sedan hacka oss upp igen

23.00 - nere på vägen igen efter några timmars skönt yxhuggande, focacciaspisning, trasiga stegjärn, fruset rep och spaning efter norrsken

00.15 - tillbaka på Trudvang. Packar upp säcken, hänger allt på tork, går och duschar

01.30 - går och lägger mig.

 

Ibland är livet så fruktansvärt enkelt

 

 

Planering har aldrig riktigt varit min starkaste sida. Detta beror på att jag finner det lite spännande att impulsbestämma saker i sista stund och se vad som händer. Man kan väl också uttrycka det som att jag är lat som en flodhäst och inte pallar förbereda saker, men hur man uttrycker det är väl inte så viktigt egentligen. 

Det finns dock en liten grundregel. Sluta aldrig tänka helt. Det finns ju trots allt viss basal planering som aldrig, aldrig får struntas i. Här i Kabbelvågge med omnejd gäller till exempel att alltid ha stenkoll på vindriktingen, vad man än ska göra. Redan som små förstadagselever fick vi lära oss att rabbla de olika vindriktningarna; sydvästan ger skitväder, sydostan varmt och klart och så vidare. Igår gjorde jag det fatala misstaget att inte packa mössa trots att det var melt nordvästststorm. Jag skulle bara till jobbet, som är inomhus, i bil, som ju också räknas som typ inomhus. Det var bara det att bilen visade sig åka tillbaka en helt annan tid än när jag var klar. Blev en uppfriskande powerpromme de 6 chillometrarna hem i knädjupt pudder, klockan tre på söndagsmorgonen. Eg følte meg extrem. 

 

 

Detta inlägg har jag tänkt att skriva några timmar, men jag har inte orkat förrän nu.

 

Trudvang 2 vann imorse fyra av sina fem matcher i rumpfotboll. Finalen skulle spelas av de fyra bästa lagen, så där var Trudvang 2 givetvis med. Vi hade ett mål var och släppte man in ett endaste ett så åkte man ut direkt. Filipstua 2 körde alla fyra mannar i defense, löjligt, så ute på plan var det bara tre lag. Vi krigade och krigade och slog ut både Valhall 2 och Valhall Vikings. Så var det bara the Tigers (alltså vi) och Filipstua 2 kvar. Vi hade det hela som i en liten ask och det var med stor förvåning och skräck jag plötsligt såg bollen flyga över våra huvuden och in i...vårt mål. 

 

Tårar föll, huvuden hängde och livet kändes overkligt för en stund. Kunde vi verkligen ha förlorat ett internatpoäng till? Hamnat på ÄNNU en snöplig andraplats i internatcupen?

 

Vi gick hem med blödande handflator. Klara tror hon har brutit tån igen. Hur går man vidare?

 

Det är en sorgens dag i Lofoten.

Det har dumpat ett par rejäla decimeter de senaste dagarna och på utvalda fjällsluttningar börjar det nästan likna vad även vanliga normala människor kan kalla skidföre (ski-klatringklassen har ju varit ute sen typ augusti och kört som om de hade för avsikt att tända bål av gnistorna som sprakar à la tomtebloss vid varenda sten). 

Vi i Klatring-Topptur har fortsatt valt att spara lite på shreddandet och drog idag på fot-tur på Flöya istället. Gåendet urartade en bit upp i något som kan beskrivas som isklättring utan is. En instruktion till detta: schlaffa in isyxejäveln i frusen mossa och håll den krampaktigt samtidigt som du gör kattiga ljud genom att halka på kallt berg med stegjärnen. Återupprepa proceduren tills lutningen slutar vara 90 grader eller tills du ramlar ner.  

Det var kul. Skikkelig crazy kul! På vägen ner tog vi en flackare väg där vi kunde dra av oss stegjärnen och åka på våra fat asses flera hundra höjdmeter. Det var också kul, tills jag fick snö i trussan.